dessa jäkla elljusspår!

Nu har det hänt igen, lurades att ta helt fel spår idag när jag var ute o åkte skidor. Hur svårt ska det vara för dessa idrottsföreningar att märka upp vilka spår som vilka?! I somras sprang jag runt i cirklar i Nydalas spårsystem, idag åkte jag Doroteas femman istället för 6,5 som jag hade tänkt. Hamnade dessutom motspårs?! Det låter kanske soft och som att jag är lite gnällig. Men grejen är att "alla" vet att femman här är ett skitspår, backar, backar, backar. Inget för en ovan åkare som har alldeles för mkt glid under skidorna.
 
Jag hatar att man måste veta sånt i förväg, det antas att det aldrig är några nya som är ute i spåren. Det skullle ju inte behöva vara så jobbigt att märka upp spåren med skyltar eller tejp runt stolparna. Enkel åtgärd! Jag tror att såna missar lätt gör att folk ger upp, om första upplevelsen av ett sånt här spår är att man plötsligt upptäcker att man inte vet var man är eller som i det här fallet hamnar i nån slags slalombacke så kanske man bara skiter i att komma tillbaka. Jag tänker iaf komma tillbaka, och nästa gång vet jag vilket spår jag INTE tänker åka.

packtråk

Jag befinner mig i något slags limbo, ja alla som någon gång flyttat vet ju vad jag pratar om. Jag packar grejer eftersom och staplar kartonger där de får plats och förhoppningsvis inte rasar. Jag försöker bestämma vilka saker jag kommer att behöva den närmaste veckan, och vilka saker jag kommer att behöva inom en snar framtid, och vilka saker jag borde slänga åt hell. Man kommer till en gräns när man bara vill slänga allt, så går en stund och man packar trött ner skiten och tänker att det där tar jag sen..... eller aldrig!
 
 
 
Det skulle vara fint att tänka att nästa gång jag flyttar är den sista, men så är det nog inte. Vem vet var jag bor om ett år. Förra september bodde jag på Nydalahöjd
 
 

hur mkt retarded nutidsmänniska får man va?

eftersom alla gör något roligt utan mig idag var jag tillslut tvungen att ta på mig löpartajtsen och fara ut på en sväng. Stötte på problem när den enda digitala klockan jag har (obs inte en pulsklocka från garmin) hade slut på batteri, på allvar tänkte jag då att jag inte kunde springa (eftersom jag kör efter ett program med tidsintervaller) och min andra tanke var att jag skulle sätta mig och googla efter en ny klocka!!

jag klagar ganska ofta på dumma människor, det är jobbigt när man själv är en av dem. Naturligtvis kan man springa utan att en klocka säger åt en att nu är det dags att gå snabbt och nu är det dags att jogga. Och när batterier tar slut köper man nya, alternativt letar i städskåpet.




Och en sak till, man brukar ju säga att tajts inte är byxor, hur kommer det  då sig att löpartajs är byxor? Fundera på den..

det jobbigaste med träning

att ta sig till den. "men det är ju skönt när man gjort det", ja men det hjälper ju inte innan man kommit sig för att faktiskt göra det. Byta om, fylla vattenflaskan och ta bussen. Det är ju skittråkigt.





... i efterhand kan jag säga att den här gången var det inte skönt på något vis, det gjorde ont, jag mådde illa och blev äckelvarm. Jag hoppas att det betyder att det ger resultat. Jag tycker att man borde få nån slags belöning de gånger man gick fast man inte ville eller fast det blev skitjävlajobbigt. Typ 10 000 spänn eller ett one pound advantage.

flyttstäda

jag gör det, men är nog inte effektiv. Simultanpackar, en halv kökskartong, en bokhyllekartong och en klädväska. Kan liksom inte packa på ett ställe åt gången.


upptäcker att jag "lånat" singlar från studentradion, hmm, förhoppningsvis preskriberat nu.


skottar balkongen med en barnskyffel. Det går.


funderar starkt på att bara kasta alla jäkla papper. räkningar, jobbpapper, skolpapper i all oändlighet.

eftersnacket

efter att jag blev hög på blodomloppet så behövde jag en ny utmaning: jag fann Salomon Trailrunning Umeå, ett lopp som skulle gå i september. Jag anmälde mig snabbt som tusan utan att ha nån aning om vad det var. Ett terränglopp, jaja, det går väl längs ett elljussår.

Sen blev det sommar, jobb, möhippa, bröllop, bärplockning men inte så mycket springa. Förra helgen kunde jag nästan inte somna i oro över detta jäkla val, höll på att ångra mig. Som tur är hade jag hunnit snacka om det tidigt på sommaren, och även fått en annan att anmäla sig. Så av ren heder var jag ju tvungen att fullfölja. Jäkla tur. Det är sånt här som gör en till en gladare och mer rakryggad person. Alltså jag menar inte just löpningen, men att göra saker som är lite över ens förmåga är jäkligt nyttigt.



annars:
om jag ska förtsätta med lopp måste jag lära mig att börja i eget tempo. Jag startar alldeles för fort, vill ju så gärna hänga på de andra! Men den första kilometern förstör alltid min andra kilometer, då jag mer går än springer. Fan va det svider!


terränglopp är jobbigt, men roligt. Det är min sorts miljö. Hatar landsväg och asfalterade cykelvägar, då skiter jag hellre i det.


behöver motionärer verkligen gainomax? Min observationen av den drycken är en gammal bekant som drack de varje dag, och blev tjockare o tjockare trots konditionsträning.



RSS 2.0