mainstreamalternativ

Jag börjar tro att mitt hus är något slags boende egentligen, för de lite svagsinta ni vet. Jag har knappt träffat någon som frivilligt hälsar när vi möts i trappuppgången. De tittar inte i ögonen och trycker sig mot väggen när vi går förbi varandra. Ja i princip iaf. Jag har aldrig varit med om såna här grannar tidigare! Jag har haft några riktigt odrägliga grannar men mest bara lagomt trevliga. Jag har absolut inga förväntningar på att vi ska bli bästisar och dricka kaffe tillsammans, men är det mycket begärt att vi kommer till en punkt när man åtminstonde "lerhälsar" när vi ser varandra på Ica? En av grannarna tackade inte ens när jag höll upp dörren för honom.... vad är problemet?! Jag börjar nästan bli nojig över att det är något fel på mig, ser jag arg ut? Luktar jag? Eller är det som i Inception? Är jag en galen Leo di Caprio utan insikt. Hör jag också hemma på det här boendet?

jag kan tänka mig att ni tror att jag alltid är sur eller förbannad, och ofta är det nog så också!


men inte när jag
sitter o kollar klipp efter klipp på youtube, sökandes efter nån fantastisk cover som jag ännu inte sett/hört
lyckas steka plättar utan att de går sönder
dricker kaffe ur pappmugg och glor på människor
slutar litelite tidigare och cyklar hem i finväder och känner mig fri!

putsa fönster
slå öljetter
när cykelrumsdörren slår över vaden
att det alltid ska blåsa
när ägg går sönder medan det kokar

fördriver denna snöstormslördag med att kolla hocky och fundera över hur balkongen ska se ut i sommar. Just nu känns det inte som någon större brådska, men det är roligt att fantisera om rosévin och de där ljumma kvällarna.

Den här balkongen har en annan form än min gamla (ganska fyrkantig) och är öppen ut mot min härliga utsikt (Ica och Ängens parkering + cykelväg.) Mitt gamla bord får inte plats här, men med bara två stolar blir det jäkligt tomt och betongigt. När man googlar balkonger får man mest fram jätteterasser från nåt stockholmstak, och östermalmslooken är svår att överföra till min lilla fyrkant. Och kanske vill jag inte heller. Men jag kan iaf fundera på vad sommarens färgkombination blir på blommorna. Förra året körde jag missmatchen rött och rosa. Året innan rött, vitt och blått. Fråga mig inte hur jag minns detta!

eftersom alla gör något roligt utan mig idag var jag tillslut tvungen att ta på mig löpartajtsen och fara ut på en sväng. Stötte på problem när den enda digitala klockan jag har (obs inte en pulsklocka från garmin) hade slut på batteri, på allvar tänkte jag då att jag inte kunde springa (eftersom jag kör efter ett program med tidsintervaller) och min andra tanke var att jag skulle sätta mig och googla efter en ny klocka!!

jag klagar ganska ofta på dumma människor, det är jobbigt när man själv är en av dem. Naturligtvis kan man springa utan att en klocka säger åt en att nu är det dags att gå snabbt och nu är det dags att jogga. Och när batterier tar slut köper man nya, alternativt letar i städskåpet.




Och en sak till, man brukar ju säga att tajts inte är byxor, hur kommer det  då sig att löpartajs är byxor? Fundera på den..

Det enda dryga med detta, nästan, eviga solljus är den gnagande känslan av att jag borde göra något vettigt/roligt/nyttigt när jag egentligen bara vill ligga inne, kolla på Game of thrones och eventuellt måla naglarna i nån påskig färg.

Jag har blivit så gammal (och präktig?) att jag får dåligt samvete över denna önskan för man borde ju hitta på någonting. Typ träna/storhandla/skaka mattor/promenera osv osv. Är det de sociala mediernas fel? Känslan av att man borde göra någonting, jämt. Eller har den alltid funnit hos människor? Kanske så länge fritid funnits, egentligen kanske man borde vara amerikan och jobba jämt med sina tre olika jobb. Nej, nu svamlar jag. Det jag ville säga är att jag har lite tråkigt, men vet inte om jag riktigt ids ändra på det.

Idag är en sån där dag. Känner mig trött, mer i huvudet än i kroppen, fast egentligen i både och. Lite ensam, övergiven och ynklig. Passar inte in, en känsla jag trodde skulle försvinna efter nittonårsdagen. Den sura kompisen som är negativ.



problemet med att oftast vara glad och sprallig, är att när man inte är det, då är man det verkligen inte. och jag kan inte låtsas.

att ta sig till den. "men det är ju skönt när man gjort det", ja men det hjälper ju inte innan man kommit sig för att faktiskt göra det. Byta om, fylla vattenflaskan och ta bussen. Det är ju skittråkigt.





... i efterhand kan jag säga att den här gången var det inte skönt på något vis, det gjorde ont, jag mådde illa och blev äckelvarm. Jag hoppas att det betyder att det ger resultat. Jag tycker att man borde få nån slags belöning de gånger man gick fast man inte ville eller fast det blev skitjävlajobbigt. Typ 10 000 spänn eller ett one pound advantage.

jag måste erkänna en av mina egna brister, fördomen jag har om att snygga människor inte har problem/djup/mörker.

Jag var på Littfest idag. Satt längst fram på samtalet med serietecknaren Nina Hemingsson, jag satt lite på sidan så jag såg inte riktigt hennes ansikte när hon talade, men jag vet sedan tidigare att hon är sjukt snygg. Och när jag satt där, och hon sa en massa smarta och intressanta grejer och de visade några exempel på hennes "enrutingar" så kunde jag inte låta bli smått förvånas över att hennes konst är så mörk/politisk/kritisk, när hon sitter där och är skitsnygg. Liksom, hon skulle ju kunna bara glida fram genom livet och bara vara snygg, hon behöver ju inte ha något att komma med, knappt ha en personlighet. Hmmm.... jag är 28 3/4 år och tänker fortfarande att de snygga människorna är en sort för sig. Det känns inte riktigt bra.





Snygg och smart?




Den här enrutingen var en av de som visades under samtalet med Hemmingsson på årets Littfest. Som jag fattade så gjorde hon den för Aftonbladet till 8 mars. Hon är också rolig, trots att hon är snygg den där Hemmingsson. =)



(förresten, verkar jag lite ovanligt upptagen med hur snygg hon är? Verkar jag ha en girl crush? Svaret är ja! Om du inte förstår varför föreslår jag att du bildgooglar henne så fattar du är hur cool hon är!)

människor som röker OCH dessutom använder parfym. De får mig att vilja dö.

Som att rökning inte är nog äckligt, men i kombination med att de försöker dölja lukten (det går inte!) med nån härlig sötsliskig parfym. Det är nog den värsta lukt jag vet, tror inte det finns ett säkrare sätt att ge mig huvudvärk. Och alltid en eftermiddag på bussen när mitt blodsocker börjat dala.


Överlag tror jag folk har problem med parfymdosering, rökare mest för att de väl dödat sitt doftsinne, det är ju inte meningen att man ska känna parfymen på håll! Grejen med parfym och annat lukta gott är att det ska anas, egentligen bara när man är riktigt nära någon. Parfym ska vara intimt och personligt, när man kramas eller smyger in huvudet i halsgropen, då kan jag gilla det, men bara då.

Jag
Legend of the seeker
spotify
semla
nagelolja och kräm (låter ju sjukt tjejklyschigt men jag har faktiskt fobi mot torr och fnasig hud)

sen tror jag nästan att jag skippar mello och kanske lägger mig istället. Bara för att det är så skönt att gå o lägga sig.

2 par jeans, ett par blå och ett par svarta.
1 vit t-shirt
1 svart t-shirt




bonus:
1 snygg skinnjacka
1 vit farfarströja
1 gråmelerad munkjacka


ja, och en helly hansen förstås.

jag gör det, men är nog inte effektiv. Simultanpackar, en halv kökskartong, en bokhyllekartong och en klädväska. Kan liksom inte packa på ett ställe åt gången.


upptäcker att jag "lånat" singlar från studentradion, hmm, förhoppningsvis preskriberat nu.


skottar balkongen med en barnskyffel. Det går.


funderar starkt på att bara kasta alla jäkla papper. räkningar, jobbpapper, skolpapper i all oändlighet.

Nog har J.K Rowling lånat en hel del från annan litteratur och populärkultur. Det mest uppenbara är ju att grundstoryn... barn med magiska färdigheter i ett London där det finns passager till en annan värld, taget från   Hemligheten på perrong 13 av Eva Ibbotson.


Och nattbussen som dyker upp när man behöver den påminner väldigt mycket om kattbussen i Hayao Miyazakis Min granne Totoro. Som i sin tur är klart influerad av Alice i underlandet. Jag antar att slutsatsen är att allt som skapas kommer någonstans ifrån. Och det kan man inte bli irriterad över, det bara är så. Men ibland kan man tycka att författare och diverse kreatörer borde likt artister/låtskrivare kreditera orginalet när man "samplat" lite väl mycket.

När jag läste Mårten Sandéns Den femte systern var det också väldigt tydligt att han läst en del Selma Lagerlöf, vilket gör mig bara glad. Kul att läsa fantasy som "gräver där den står", alltså i svensk folksägen, med vättar, troll och andra väsen. Mer sånt!


Något att analysera över en kopp te.

Det här med många järn i elden: inte min grej.


Minns när jag pluggade, sände radio, var ordförande, var med i bivus, jobbade på Ub, jobbade på Semantix och klubbade och kollade spelningar mest varje helg. Klart att det inte gick så bra, klart att mycket blev lidande. Klart att skolan inte funkade eller min kropp o själ. Jag är inte gjord för sånt. Jag vill ju egentligen inte göra mer än en stor grej per dag. Jag blir trött och måste dra mig undan. Och jag får dåligt samvete för att jag är så osocial och inte gör saker jag sa att jag skulle. Till slut gjorde jag ingenting, och det blev också fel. Tror jag är nånstans mittemellan nu, hoppas jag kan hålla det så.


Varför arbetar man emot sin personlighet?