mainstreamalternativ

Jag har blivit tillsagd att skriva om Jonas Karlsson...



En del säger Jonas Karlsson, who?
Då säger jag.... lever ni i en skugga eller?!



Jag har ju ett problem med kända människor som jag tycker är bra.... jag vill inte riktigt att de ska finnas i verkligheten, inte min verklighet iaf.

Bra kändisar:
Annika Norlin
Johanna Koljonen

wifey frågade en gång; vem att de två jag skulle vilja vara ihop med, och jag fick råångest. Det är ju helt omöjligt att välja...


Jonas Karlsson har, hur som helst, sällat sig till deras sällskap. Snygg, talangfull (smått vidrigt egentligen med dessa renässansmänniskor som tvunget ska vara bra på en mängd olika grejer) och framstår dessutom som sympatisk. Jag har aldrig hört nåt stört rykte om honom, typ tar in på hotell för att runka.


Hur som helst igen, Jonas Karlsson stod i alla fall på Iduns scen och läst, nej spelade, en av sina noveller från senaste samlingen Den perfekte vännen, och var skitbra. Jag fick en aning om hur teater är när den är som bäst, när man liksom måste luta sig framåt i stolen, mot scenen för att insupa. När man inte vill att det någonsin ska ta slut... Ganska ofta annars när jag är på föreställningar kan jag bli smått rastlös bara fem minuter in, även när det är bra men för att jag känner mig lite fångad i min stol, för att det inte bara är att gå när jag själv vill. Panikångest light?!