Är jag galningen i trappuppgången?
Jag börjar tro att mitt hus är något slags boende egentligen, för de lite svagsinta ni vet. Jag har knappt träffat någon som frivilligt hälsar när vi möts i trappuppgången. De tittar inte i ögonen och trycker sig mot väggen när vi går förbi varandra. Ja i princip iaf. Jag har aldrig varit med om såna här grannar tidigare! Jag har haft några riktigt odrägliga grannar men mest bara lagomt trevliga. Jag har absolut inga förväntningar på att vi ska bli bästisar och dricka kaffe tillsammans, men är det mycket begärt att vi kommer till en punkt när man åtminstonde "lerhälsar" när vi ser varandra på Ica? En av grannarna tackade inte ens när jag höll upp dörren för honom.... vad är problemet?! Jag börjar nästan bli nojig över att det är något fel på mig, ser jag arg ut? Luktar jag? Eller är det som i Inception? Är jag en galen Leo di Caprio utan insikt. Hör jag också hemma på det här boendet?
Kommentarer
Postat av: karin
Jannice, du skriver alltid så bra inlägg. Du har alltid en poäng och skriver smart och jag håller alltid med dig. Ärligt talat fattar jag inte vad felet är på dina grannar. Jag upplever ett liknande problem med många av mina och har gjort så på flera ställen där jag har bott. Det måste vara något svenskt. Och visst är det fan pinsammare att INTE säga hej än att faktiskt göra det? Man kräver ju inte inbjudan till hångelfest i lägenheten direkt.
Postat av: Jannice
det komiska är att när jag blir fixerad vid en sån här grej så blir jag som besatt. Nu MÅSTE jag vara nästan övertrevlig och hälsa superhjärtligt på alla jag möter. Haha, det kanske är det som gör att de är rädda för mig. =)
Postat av: Karin
Det är din vendetta mot grannarna helt enkelt ;)
Trackback
